Jag kände bara hur jag stelnade till när jag fick se orden. Mina första tankar va: Hur fan kan du med? DU! Som hotade med att om jag inte log på julaftons sammankomst skulle lämna mig. DU som tydligt sa till mig att min närvaro på arbetsplatsen inte va aktuell. DU som sa att rädslor fanns i vissas ögon när man nämde mitt namn. DU....!
Du bad nu om förlåt för ditt uppträdande i somras. Du hade behandlat mig illa...väldigt illa. Jag vågade inte ens åka dit ensam, utan hade sällskap med mig, ville nu ha min förlåtelse. Det fanns nu ånger för den behandlingen som getts mig.
Mina tankar for som löpande eld i mitt huvud och jag blev först jäkligt förbannad. Jag svarade att det blir svårt...Vet inte ens om jag kunde förlåta mig själv att jag tillåtit mig allt skit. Det va rätt mycket som plötsligt skulle förlåtas...jag kunde inte. Inte då.
Jag har bland annat läst ett inlägg som är skrivna av Kjell Haglund. Han skriver bland annat följande:
För att kunna gå vidare i livet och utvecklas till den du egentligen är och leva det liv du egentligen vill leva så handlar mycket om förståelse och att förlåta eller acceptera och sätta punkt för allt det som varit i ditt förflutna. Försök bara komma ihåg att vi alla behöver göra misstag för att kunna växa. Smärtan är vår lärare. Förlåt andra och dig själv för behovet att göra misstag för att kunna lära och växa. Det kommer att ge dig sinnesfrid.
Att lära dig att acceptera saker som skett eller sker är inte alltid lätt. Oavsett vad du och andra har gjort i det förflutna, handlar det om att acceptera att det var då och att det är över och färdigt. Du kan inte ändra det förflutna. Vilken du är idag och vilken du vill vara i morgon är vad du har kontroll över. Det handlar således om att släppa allt som varit och att acceptera att det som har hänt, det har hänt, och du kan inte göra något åt det, utan det ända du kan göra något åt är det som kommer iframtiden genom att agera här och nu.
Det är snart en vecka sedan detta hände och jag har tänkt på detta med förlåta. Sedan kom tanken; Glöm ej livets gåta, älska, glömma och förlåta, i huvudet på mig.
Jag vill gå vidare. Jag vill kunna ta nästa steg i livet och verkligen känna att jag kunnit förlåta. Sedan i nästa steg eller nästa tanke tänker jag tvärtom; varför? ... en självömkande känlsa fyller kroppen...en känsla som inte alls i egentligen är trevlig. Det är ingen annan än jag som känner den känslan så varför ska jag hålla på att fylla mig med den? Så jag har funderat på allt...och idag skickade jag ett svar. Du är förlåten. Kort och gott; du är förlåten.
Jag vet inte vad jag ska fortsätta att skriva om efter dessa rader. För det känns lite tomt, okej men tomt. Jag är övertygad om att det finns en och annan som har sina tankar kring detta. De som känner mig undrar nog va fasen jag håller på med. Men det räcker nu.
Om du inte har läst bemötandekoden ska du göra det. Sätt upp boken på din ev bucketlist! Bemötandekoden - konsten att förstå sig på människor och få ett bättre liv.
Boken beskriver hur man bemöter männsikan i olika tillstånd. Nu är jag super dålig på att recensera böcker, men den handlar om när vi hamnar i stressade situationer och hur vi kan reagera på det. Om man ex pratar om känslor så ska man inte dissa personen! Man ska möta personen med att bekräfta personens känsla. Annars finns risk att man bråkar och blir ovänner för att kommunikationen inte är optimal.
Att bli respekterad, sedd och kanske bli påmind om både det och att man betyder något är viktiga inslag i mitt liv. Jag tror det ändå är rätt vanligt att vi vill ha det. Med vi menar jag människan. Även om vi inte alltid ger uttryck för det. Ska man behöva ge uttryck för det?
//Mia